Ge aldrig upp!

 CARIN

En kall september kväll i Lund, för snart fem år sedan fick jag mitt cancerbesked – Jag var då 23 år gammal, höll på att ta körkort, arbetade och hade planer på att åter flytta utomlands för att arbeta med musik och det fanns varken i min värld eller i min planering att jag skulle få cancer!

Under två månaders tid hade jag haft diffusa symtom av enorm trötthet, viktnedgång, nattsvettningar, illamående och tillslut kollapsade min kropp helt enkelt ihop. Symtomen var så tydliga och där min mjälte hade hunnit bli 30 cm stor så att när jag kom in på akuten så dröjde det bara två timmar tills dom ställde diagnosen – blodcancer. Den paniken, den dödsångesten och den sorgen jag kände den kvällen kommer jag aldrig någonsin att glömma. 

 

 

Dagen efter fick jag träffa en specialist som berättade att man faktiskt kunde leva ett rätt så normalt liv med den här typen av blodcancer, kronisk myeloisk leukemi och jag minns att läkaren sa ”du måste ta bromsmedicin resten av ditt liv nu”. Allt var så surrealistisk att slängas in i och vardagen byttes ut till en mardröm där känslorna var som en berg- och dalbana. Men i all denna ovisshet fanns min fantastiska familj, nära vänner och min pojkvän Mathias som alla hela tiden stod vid min sida och lugnade mig, även om dom innerst inne var helt förstörda.

Veckorna gick, mina vita blodkroppar sjönk till det mer normala och fantastiskt nog så fungerade bromsmedicinen på mig! Idag har det gått 4,5 år sedan den kvällen och idag lever jag konstigt nog nästan precis som förut. Jag äter bromsmedicin 2 gånger/dag och går på mina kontroller men utöver det så är jag fortfarande den Carin som jag var tidigare. Kanske har jag fått ett annat perspektiv på livet och självklart har jag vuxit upp lite, tagit körkort, flyttat till Stockholm, utbildat mig till medicinsk sekreterare, vågat mig utanför Europas gränser och det bästa av allt .. att jag under en varm sommardag förra året gifte mig med min största kärlek Mathias inför alla våra nära och kära uppe vid Kullens fyr i Skåne.

Även fast att KML får mig att känna en ständig oro inför framtiden och att jag inför varje födelsedag får en gnutta ångest för att jag inte vill att tiden så gå så pass fort som den faktiskt gör, så vägrar jag låta KML sätta käppar i mina framtidsplaner! KML har på något sätt gett mig sparken i baken för att fortsätta framåt även om jag vissa dagar bara vill krypa ner under täcket. 

 

 

Alla har vi väl någon slags av en bucket list i livet, stort som smått, och jag har mycket kvar att bocka av på min: Jag vill åka upp till Norrland och få se det magiska norrskenet, jag vill lära mig baka en illgrön prinsesstårta, åka till Island, samla ihop till en sommarstuga med mina syskon, jag vill lyckas springa 1 mil utan att stanna (jag erkänner, jag har aldrig lyckats) och jag vill stå längst fram och se min favoritartist Joss Stone inta scenen. 

Men den största längtan jag har och som tar upp mycket av min tankegång och mina känslor är barnlängtan och tack vare er medlemmar i Blodcancerförbundet som delar med er av era erfarenheter så vet jag nu att det kan bli möjligt! Under åren med KML så har informationen om graviditet i samband med KML varit väldigt oviss och när vi har pratat med läkarna så har svaren inte varit så optimistiska och vi har ofta fått höra ”jo det finns några få som har lyckats”. Därför har ni medlemmar varit ovärderliga som med era erfarenheter har hållit mitt och säkert många andras hopp uppe!

Eftersom jag inte får bli gravid i samband med min bromsmedicin och att jag måste vänta tills värdena har legat stabilt i några år för att ens få försöka så känns det som en evig väntan, men tro mig, gnistan av hopp finns där! Självklart blir längtan också bara större och starkare när vänner i min närhet blir gravida och även fast jag känner en stor stor glädje för deras skull så river och sliter det i mig när förtvivlan inombords också tar sin plats. Rädslan om att stoppa medicineringen och att sjukdomen kan komma tillbaka i en ilande fart gör mig fruktansvärt rädd, men det är något jag tänker genomföra eftersom att det finns en chans att lyckas!

Och jag vet inte hur många gånger på fem år som jag har fått höra kommentaren ”men har ni funderat på att adoptera?”. Men för att adoptera måste man ha varit frisk från cancern i ett visst antal år, vilket jag också förstår, men för personer med en kronisk cancer och som på pappret aldrig blir ”friskförklarade” så känns det kriteriet ganska så hopplöst.

Ordet cancer behöver inte betyda en dödsdom och tack vare medicinerna idag så vet jag att det finns många där ute som idag lever ett fullt normalt liv med sin cancer, även om kanske kroppen och självförtroendet har fått sig en törn. Medicinerna går framåt men lagarna och tankesättet kring adoption och surrogatmödraskap fortsätter att vara så konservativt vilket jag inte alltid kan förstå. 

 

 

Nu närmar jag min 5 års dag och i förra veckan var jag på mitt läkarbesök där jag av ren slump fick träffa en ny läkare men ny energi och information. Läkaren hade också positiv erfarenheter kring graviditet i samband med KML vilket gav oss ännu mera hopp inför framtiden. Vi har nu t o m pratat om att avsluta medicineringen och även fast jag vet om riskerna kring det så känner jag att jag måste ta chansen att pröva!

Ovissheten om min kropp klarar sig utan bromsmedicin idag är en ständig och svindlande tanke som jag måste få svar på men efter snart fem år känns det som att jag nu står på upploppet till en ny spännande era – Något som jag för fem år sedan aldrig trodde var möjligt!

Så med den här texten vill jag på något sätt försöka uppmuntra, skicka ut lite pepp och säga ge aldrig upp med att nå era "bucketlists" ;) 

Stor kram,

Carin 

Från djupet av mitt hjärta, stort tack till:

Mamma Ann-Christin, pappa Claes, storebror Jens, storasyster Sara och svåger Anders samt min svärfamilj som har funnits där från dag ett och som alltid orkat lyssna, kämpa och stötta. 

Mina närmaste vänner Caroline, Maria, Emma och Nina med flera som har vågat vara kvar och som aldrig har behandlat mig annorlunda trots sjukdomen. 

Ung Cancer för all glädje och styrka i all sorg. 

Blodcancerförbundet som har hållit mitt hopp uppe.

Hematologen i Lund och i Stockholm för fantastisk vård och bemötande.   

Och självklart min man Mathias som aldrig någonsin tvivlat, som ger mig trygghet och som gör mig oändligt lycklig trots en cancersjukdom.