Leva nära blodcancer

"Det är som att vara med i en riktigt dålig film och jag kan varken påverka handlingen, byta kanal eller gå hem ..."

Ett citat från Anhörigboken, hur en anhörig formulerade sina känslor inför sjukdomen.

Det är många som är närstående till cancer. Man räknar med att var tredje person i Sverige kommer att få cancer någongång under sin livstid. Detta innebär att de flesta kommer på något sätt bli drabbade av cancer, även om man inte själv får det. Närstående är man ju som make/maka/sambo, förälder, dotter, son, syskon, barnbarn, vän ...

Det kan vara påfrestande att stå vid sidan av, utan att känna att man kan påverka. Genom att bara finnas där och hjälpa till med praktiska saker så kan det ge en postiv effekt för den sjuke.

Ibland kan det kännas jobbigare att vara närstående än att vara den sjuke. Den sjukes kropp har en förmåga att mobilisera det interna försvaret, på ett sätt som inte sker hos den närstående. Mentalt påverkar det oss på olika sätt. Rollerna förändras. Den sjuke behöver hjälp med saker som denne skött tidigare. Det är jobbigt rent praktiskt och psykiskt. För barn kan det vara svårt att veta hur man ska hantera sin sjuke förälder, men även vad man ska berätta för kompisar och skolan.

Visa att du bryr dig. Att vara närstående till någon som är sjuk handlar mycket om att man får släppa lite på sitt eget fokus och dela med sig av sig själv till en annan person. Det gäller att visa att man bryr sig utan att ta för mycket plats. Att släppa på sina egna prioriteringar och helt enkelt finnas där när någon behöver en. Att ta ledigt en dag från jobbet för att följa med på ett sjukhusbesök kan vara guld värt.

Du som står den sjuke riktigt nära: Glöm inte bort dig själv. Du är också drabbad. Ha inte dåligt samvete för att du behöver tid för dig själv. Byt miljö då och då. Det är naturligt att hela livet börjar kretsa kring cancern (vilket inte är fel) och då kan det vara bra att byta miljö och få en chans att andas.

Stöd och hjälp
Ta emot hjälp om du behöver. Blir hela situationen överväldigande så var inte rädd för att ta del av den hjälp till närstående som vården ska erbjuda. Det är inget konstigt i det. Man är bara människa och ibland blir det helt enkelt för mycket att ta in och bearbeta i sin ensamhet.

Det är givetvis sjukvården som ska stödja dig som närstående i första hand. Prata gärna med kontaktsjuksköterskan som kan ge dig ledsagning vart du ska vända dig. Du kan också vända dig direkt till din Vårdcentral för att få stöd. Din kommun har ett anhörigcentra som du kan vända dig till.Genom Blodcancerföreningen i Stockholm så kan du få kontakt med en stödperson eller delta i självhjälpsgrupper. Se vidare under fliken Någon att prata med

Mer information finns t ex via nedanstående länkar:
Vi kan givetvis inte ansvara för den information som finns på dessa sidor.