Tre ting att tänka på

  ANHÖRIG

1. Anhöriga

Det finns inte så stor plats för anhöriga i dagens sjukvård. Detta har jag märkt på de kaféträffar för anhöriga jag regelbundet går på. När jag nyligen pratade med avdelningarna på mitt lokala sjukhus hänvisade de till vårdcentralens kurator, men bara om man som anhörig bad om detta på egen hand! Själv skulle jag vilja ha gruppsamtal med andra i samma situation. Jag har tidigare deltagit på såna träffar i annan verksamhet där man har fått möjligheten att träffa läkare, sjuksköterska, kurator, sjukgymnast, arbetsterapeut, försäkringskassan och dietist vid olika tillfällen. Det fanns även plats för samtal och så fick man dessutom kaffe och smörgås. Så borde det vara överallt! Tyvärr är även detta en förgången tid...

 

2. Rehabilitering

Detta område tror jag är viktigt, och det inte bara för att jag tidigare har arbetat som sjuksköterska på ett center för rehabilitering! För mig fanns inget sådant stöd när jag fick mitt cancerbesked, fastän det är svårt att komma igång själv. Nu när min man ligger på sjukhus har jag bett sjukgymnasten om ett enkelt träningsprogram för att han ska komma igång. Detta borde ingå i behandlingen, det är bra att röra på sig! 

 

Skräddarsydda träningsprogram och kostnadsfri sjukgymnastik förtjänar vi! 

 

3. Patientinflytande

Dåligt överlag! Dessutom verkar vården bry sig mer om sjukdomen än människan bakom. ”Hur mår du egentligen?” är en fråga man sällan hör, jag antar att det beror på att läkare och sjuksköterskor idag är överarbetade/stressade och helt enkelt inte har tid. Synd. Att man dessutom själv måste ta initiativ för att få hjälp tycker jag inte om. Att en av kuratorerna på det lokala sjukhuset är sjukskriven gör inte saken bättre. Precis som med kontaktsjuksköterskorna är ju tanken att dessa ska finnas på ALLA sjukhus, men jag antar att verkligheten är en annan. Men de gör så gott de kan alla sjuksköterskor och läkare jag har träffat, tyvärr måste de få hjälp också...

Nu ska jag tillbaka till min man som är sjuk. Fastän han mår mycket bättre än för bara några månader sedan är det fortfarande jobbigt, även om vården har blivit mycket bättre än när jag själv genomgick en benmärgstransplantation för över tio år sedan. Han mår tillräckligt bra för att inte sitta sysslolös om dagarna, så jag har fått honom att engagera sig i förbundet mera. Pyssla med datorer och sånt, håller hjärnan i trim!