Autolog SCT utan problem

 

KENNETH

 


 "A piece of cake" - den här gången...

Det var ett riktigt brutalt symptom: lårbenshalsen bara gick av – utan att jag ens ramlat! 

Här låter det enkelt men det var i själva verket en rätt långdragen och stundtals smärtsam process. På min hustrus och mitt lilla paradis på jorden – en havsnära liten jordbruksfastighet i Bohuslän som jag fann för snart 34 år sedan – började vi bygga ett egenritat växthus hösten 2018. I samband med det jobbet halkade jag till med vänster ben ner i en bara decimeterdjup sänka – det var frost på marken den gången i början av januari 2019. Jag föll inte men kände att något hände i höften. Tänkte att det handlade om någon skada i ett muskelfäste och att det med tiden skulle gå över. Märkte av en lite udda grej som skulle komma att förvärras med tiden: jag kunde drabbas av en slags spasm i benet som ville flytta sig okontrollerat och samtidigt ge en kraftig smärta.

En månad efter halkolyckan sökte jag upp en läkare på en närakut i Stockholm där vi har vårt permanentboende. Jag hade insett att jag behövde hjälp. Hans slutsats, utan att ha röntgat mig, var samma som jag hade dragit: skadat muskelfäste. Han till och med angav att det handlade om hamstringsmusklerna. Jag fick recept på smärtstillande läkemedel och anvisning om att snarast söka mig till sjukgymnast. Gjorde så och gick några gånger hos en sådan.

Denne kunde dock inte förstå vad det rörde sig om – att det skulle handla om skada på hamstringsmusklernas fäste förkastade hon omgående efter att vi träffats och hon undersökt mig några gånger. Sjukgymnasten misstänkte fraktur och föreslog röntgen. Jag tog mig omgående till samma närakut och fick efter sedvanlig – flera timmar lång – väntan komma till läkare som såg till att höften röntgades. ”Ingen skada”, konstaterade denne läkare och jag fortsatte hos sjukgymnasten som såg till att jag utrustades med ett par kryckor.

Vi var nu inne i mars månad och sjukgymnasten kunde inte förstå vad min smärta i höften berodde på. Min fru har anställning inom grundskolan i närheten av vår gård i Bohuslän. Jag åkte tillbaka dit för att vara i närheten av henne ”ifall något skulle hända”. Kunde mot slutet av mars knappt gå alls, låg mestadels i sängen och drabbades allt oftare av tidigare nämnda spasmer med åtföljande kraftiga smärta.

Till slut fanns inget val – jag ringde 112 och en ambulans kom för att hämta mig. Det var nu den 3:e april. Jag försökte lägga mig till rätta i sängen för att sedan komma iväg med ambulansen. Då fick jag en kraftig spasm och alla i rummet – ambulanspersonal, min fru och även jag hörde smällen! Ingen förstod riktigt vad som hände men smärtan var olidlig – jag skulle beskriva den som 12 på en 10-gradig skala! En ambulansman försökte med ”det var bara brosk”. Och jag hörde hur någon uppmanade mig: ”Andas, andas!”

Med smärtlindrande morfin i kroppen bars jag ut men kände ändå av höften vid varje potthål som ambulansen körde i på vår 400 meter långa grusväg innan asfalten börjar.

Jag landade i en säng på det stora länssjukhusets akutmottagning. Klockan var åtta på kvällen och morfinet började släppa. Jag fick ideligen spasmer i benet och smärtan i samband med dessa var nu ännu värre än tidigare – jag bara skrek vid de tillfällena. Och jag bad om smärtstillande. Två läkare tittade till mig under kvällen och natten. Jag fick inget smärtstillande. Vid ett tillfälle mitt i natten kom ett sjukvårdsbiträde och sa förnumstigt: ”Du kan inte hålla på och ropa efter morfin, läkaren måste först lägga upp en plan för dig”.

Vid fyratiden på morgonen var det dock någon som förbarmade sig över mig och gav smärtlindrande i tablettform. Dessa kapade de värsta smärttopparna.

Röntgen visade att lårbenshalsen gått av! Troligen hade jag gått med en spricka – svår att se på röntgenbilderna, enligt läkarna på länssjukhuset – ända sedan början av januari innan lårbenshalsen gick av strax före ambulanstransporten. Läkaren som förmedlade beskedet om lårbenshalsbrottet rullade in mig och min säng i ett enrum för hon hade något mer att berätta: ”Vi såg att benet var skört där det gått av och vi misstänker att detta är symptom på myelom, vi har ju sett i din journal att du har m-komponent i blodet”.

Ja, jag var medveten om detta, på den tiden asymptomatiska myelom, redan 1998. Det upptäcktes i samband med en läkarundersökning när jag anställdes på ett nytt jobb. Det då låga värdet förändrades aldrig under de tre år jag gick på regelbundna kontroller. Läkaren den gången släppte iväg mig. Och jag undrade hur jag skulle märka om jag blev sjuk. ”DET kommer du att märka”, sa han föga tröstefullt…

Han fick rätt.

Jag fortsatte att rullas runt i sjukhuskorridorerna och fruktade varje lyft och varje hissfärd – sängen hoppade till och jag fick då automatiskt de jobbiga spasmerna.

Två dygn efter att jag kommit till akuten blev det dags för operation av lårbenshalsen. Jag skulle få en så kallad helprotes – från och med kulleden i höftbenet till och med den långa spikens ände en bra bit ner i lårbenet.

Jag slocknade snabbt efter mycket trevligt prat med sympatiska personalen på operationsavdelningen – och vaknade upp ett par timmar senare på ”uppvaket”. En fantastisk känsla: ingen spasm att vara rädd för längre! Nästa dag började jag träna på gåendet. Lite extra klurigt var det att lära sig ta rätt fot först i trapporna upp och sedan ner. Men det gick bra.

Värre var det med magen. Jag fick tarmvred – en konsekvens av den starka smärtlindringen som inkluderade ryggmärgsbedövning. Magen blev som en ballong, en stenhård sådan. Inget rörde sig åt vare sig det ena eller andra hållet. Jag var i stort behov av att få rapa – men kunde inte. Vid något tillfälle hörde jag mig själv vända mig till en sköterska och med svag röst fråga: ”Hur gör man för att rapa?”

Till slut släppte det, med riktiga kaskadspyor och en tarm som oändligt sakta började fungera igen. Någon dag senare talade läkaren om att jag skulle få komma hem – det var när toalettbesöken började ge önskvärt resultat…

Jag blev utskriven 11:e april, 8 dagar efter att jag kom in akut till sjukhuset. Gåendet krävde kryckor i båda händerna och en hel del träning men höften var i det här skedet bara ett av flera problem.

Tarmvredet fortsatte att orsaka okontrollerat spyende. Och så var det detta med myelomet. Läkaren på länssjukhuset kontaktade snabbt mitt hemsjukhus i Stockholm, Södersjukhuset, och jag fick tid för undersökning och benmärgsprovtagning redan 6 maj.

Just nämnda provtagning blev en smärtsam historia – jag mindes den inte så från senaste gången för runt 20 år sedan. Det var det ytterst obehagliga suget i samband med att benmärgen togs ut som fick mig att skrika kontinuerligt de minuter, kanske bara en, som det handlade om. 

Mycket tuff behandling

15:e maj var en avgörande dag. Jag skulle nu få reda på resultatet av benmärgsprovet. Var det verkligen myelom som låg bakom försvagningen av lårbenshalsen?

”Ja, du har multipelt myelom, m-komponentvärdet ligger på 20, och du står nu inför en mycket tuff behandling”, förklarade min läkare för mig. Behandlingen som erbjöds består av flera delar: tre så kallade induktionsbehandlingar på tre veckor var, stamcellsskörd och slutligen autolog stamcellstransplantation. Det är högdoscellgiftet Melfalan, vilket ges dagen före transplantationen, som orsakar de besvärligaste biverkningarna. Illamående, sår och blåsor i matsmältningskanalens slemhinna, ont i magen och oförmåga att äta under en period nämnde läkaren, bland mycket annat elände. 


Två timmar efter att ha tagit Melfalan (ett cytostatika)


Men detta var nu den vedertagna behandlingsformen för denna sjukdom, såväl i Sverige som internationellt. Jag fick en bok att noggrant studera, ”Liten myelomskola”. I den boken hölls också de jobbiga konsekvenserna av behandlingen fram. Där framkom också att autolog stamcellstransplantation generellt inte ges till personer över 65-70 år. Tja, jag var 67. Och så hade jag någonstans läst att behandlingen gav ”måttlig dödlighet”. Ooops! Min läkare hade dock kommit fram till att min kondition skulle göra mig lämpad ändå.

Jag förblev skeptisk till denna behandling, inte minst efter berättelser jag hört av ett par vänner som råkar ha samma kroniska sjukdom. Den ene hade mått illa hela tiden i 7 veckor efter transplantationen och endast kunnat få i sig näringsdrycker under denna period. Den andra hade gjort två stamcellstransplantationer – med ett och ett halvt års mellanrum – och fick nu medicinering i tablettform för att hålla nere cancercellerna som trots allt återkommit. 

Den första induktionsbehandlingen, bedömde min läkare, skulle behövas omedelbart och redan två dagar senare, 17:e maj, började jag med såväl cellgiftet Velcade i droppform som läkemedlet Revlimid, kortison och en mängd andra medikamenter.

Jag var sedan tacksam över att för de kvarvarande induktionsbehandlingarna bli remitterad till ett lasarett nära vår gård i Bohuslän. Sommarmånaderna där är viktiga för mig. 

Jag hade tur och behandlingen under sommaren gav resultat. M-komponent sjönk till ett värde under 2 vilket gjorde att den fortsatta behandlingen kunde fullföljas. Men ville jag verkligen genomgå en autolog stamcellstransplantation? Jag skrev ett brev till min läkare i Stockholm om mina dubier och önskan om att istället få komma med i ett kliniskt test, gärna inom immunterapi. Hösten innan hade en japan och en amerikan fått nobelpriset för sina upptäckter på detta område. Och dessutom råkade jag ha fått kontakt med en av världens mest framstående stamcellsforskare som numera ägnar sig helhjärtat åt immunterapi.

Behandlingsformen går ut på att genom genmanipulation förvandla immunförsvarets T-celler till så kallade CAR T-celler och uppföröka dessa utanför kroppen för att sedan återge dem till cancerpatienten. CAR T-cellerna tar död på cancercellerna. Forskaren är kompis till en av mina kamrater och ser immunterapi som en framtida bra behandlingsform för multipelt myelom. Han föreslog att jag skulle visa mitt intresse för att delta i ett kliniskt försök i Sverige.

Jag fick ett brev tillbaka från min läkare. Hon menade att jag redan inlett en behandling och att deltagande i ett kliniskt test inom immunterapi inte skulle vara aktuellt av den anledningen. Hon skickade även med två internationella forskningsrapporter vilka båda verifierade uppfattningen att autolog stamcellstransplantation är den vedertagna och i dagsläget bästa behandlingsformen för multipelt myelom. Jag läste dem noggrant och fattade mitt beslut att fullfölja den behandling som min läkare redan inlett med mig. Mina kamrater med samma sjukdom hade i alla fall överlevt…

9:e augusti återvände jag till Stockholm och Huddinge sjukhus dit jag remitterades för den fortsatta behandlingen: stamcellsskörd och, i ett senare skede, -transplantation. Detta datum var det dags för den första högdosbehandlingen med cellgift. Den gavs tio dagar innan den planerade stamcellsskörden. Jag förvarnades om att 5-7 dagar efter cellgiftsgivan skulle jag sjunka i motståndskraft och ifall jag fick feber skulle jag omedelbart läggas in på sjukhus.

8 dagar efteråt inträffade just detta: jag vaknade upp och mådde dåligt, kände mig febrig. Jag passerade gränsvärdet jag fått, 38,5 och åkte in till Huddinge. I sjuktaxin mätte jag till och med upp över 39 med min nyinköpta örontermometer. På den medicinska vårdavdelningen fick jag antibiotikadropp och febern gick ner. Vad för infektion kunde ha orsakat den? Upptäckte lite vätska i örat och tror att det rörde sig om öroninflammation.

Jag fick ligga kvar på avdelningen fram till stamcellsskörden måndagen den 19:e augusti. Som tur var bedömdes jag vara i form för att genomföra denna enligt plan. Då gällde det också att så mycket stamceller som möjligt jagats ut i blodet från benmärgen. Jag hade själv fått ansvar för att under en vecka inför skörden dagligen injicera ett ämne som skulle få ut stamcellerna i blodet.

Men skulle det gå att få ihop de 5 miljoner som krävdes? Det såg inte bra ut efter första dagen. Resultatet blev 1,6 miljoner. Blodet togs ut med en ganska grov nål ur vänster armveck via en slang in i en apparat som centrifugerade blodet vilket skiktades så att stamcellerna kunde separeras. Återstoden av blodet skickades tillbaka till kroppen via en annan slang, och tunnare nål, in i höger armveck.

Jag låg kvar på vårdavdelningen till nästa dag och fortsatte injicera i magen med hopp om fler stamceller ut i blodbanorna. Och det blev bingo, 4,5 miljoner! Målet uppnåddes alltså med råge. Dagen efter skrevs jag ut och tog första bästa tåg ner till Bohuslän för att avnjuta sista sommardagarna där. 22:a augusti duschade jag efter bastun och upptäckte att håret lossnade i stora sjok. Jag tillhör därmed det lilla fåtal patienter som drabbas av håravfall efter den relativt milda högdosbehandlingen i samband med stamcellsskörden! 


  

Elvakaffe och bulle 11 dagar efter SCT på en solig uteservering med frun Katarina


Nu närmade sig den omtalade stamcellstransplantationen. Jag skulle till att börja med, dagen innan transplantationen, få en så kallad cvk (central venkateter) inopererade på utsidan av halsen. Man kan väl likna den vid en kran som kan vridas på och av och som är förbunden med hjärtats förmak via en slang i venen som mynnar ut just där.

Samma dag, 26 september – efter att jag fått cvk:n, skulle cellgiftet Melfalan droppas i via denna kateter. Nu blev det i mitt fall lite dramatik kring cvk:n. Läkaren som jag fått tilldelad och som rullade in min säng i operationssalen förberedde allt för en operation. Hon kallade även på en back-upläkare för att tillsammans rådgöra om min ven på höger sida halsen lämpade sig att perforera på det ställe hon avsåg att gå in med slangen. Japp, det skulle funka – det kom de båda överens om. Back-up:en försvann och ”min” läkare fortsatte förbereda med att lägga en operationsduk över mitt ansikte och sprita rent runt insticksstället. Då fick hon ett larm och ursäktade sig!

Jag minns bara att jag såg hennes fotsulor när hon sprang ut ur rummet. In kom samtidigt back-upläkaren. Hon tog vid där ”min” läkare slutat. I princip var det bara att trycka till med nålen in genom hud och venvägg. Det krävdes lite kraft och visst, det kändes. Sedan fortsatte hon med att putta in slagen utmed venen. Men det gjorde ont! Hon märkte det på mig – och på att hon inte kom vidare med slangen, trots några ihärdiga, och smärtsamma, försök! Hon stånkade och suckade. Och man kan väl säga att patienten blev lite orolig!

Till slut gav hon upp och kollade venens beskaffenhet lite längre ner med hjälp av ultraljud. Den visade sig krympa ihop och eventuellt dela sig i två grenar där före hjärtat. ”Vi tar den andra sidan istället”, hörde jag henne säga. Där, på vänster sida, gick det, som tur var, bättre. Mitt i all stress hamnade ”kranen” lite knepigt vid halsen men jag fick försöka vänja mig vid mina ”bijouterier” eftersom de skulle hänga med ganska många veckor efter transplantationen.

Inga svårigheter att tugga is

Jag rullades till hematologiavdelningen och cellgiftsdroppet. Nu skulle jag få tugga iskross för att motverka blåsor och sår i mun och svalg, en av de biverkningar som annars kan ge patienterna stora svårigheter. Det blev totalt 70 minuters istuggande – och sväljande av det kalla vattnet. Det innebar inga som helst svårigheter för mig. Jag hade kunnat hålla på 70 minuter till…

Efteråt tog jag och min kära fru – som tagit ledigt från sitt arbete för att stötta mig den erkänt besvärliga tiden efter detta cellgiftsdropp – en promenad i omgivningarna kring Huddinge sjukhus. Nya grönområdet framför huvudentrén, konstaterade jag, är trevligt utformad. 

Redan i början av september hade jag dragit igång med stärkande övningar, sit-up:s och armhävningar, vid sidan av de övningar jag redan körde för att stärka den relativt nyopererade höften. En av kamraterna som genomgått samma autologa stamcellstransplantation så sent som i april berättade att musklerna hade försvunnit under månaderna efteråt. Det här tänkte jag förebygga så jag fortsatte även efter att jag fått cvk:n inopererad. Övningarna utförde jag på golvet i det enkelrum jag fått på hematologiavdelningen. 

Dagen därpå återgavs jag mina stamceller. Två sjuksköterskor satt med i rummet, vid sidan av min fru, de cirka 40 minuter det tog att få droppet via cvk:n. Allt hade gått bra och jag mådde fortfarande bra. Såväl läkare som sköterskor förhörde sig om detta vid flera tillfällen. Jag fick prata med dietist och sjukgymnast innan det blev dags att åka hem. Frågade för säkerhets skull sjukgymnasten om det var ok fortsätta göra sit-up:s och armhävningar. ”Ja, men gör bara 50 procent av vad du orkar som max”, svarade hon. Så jag fortsatte. Och även transplantationsdagen tog jag och min fru en promenad på sjukhusområdet. Sedan blev jag utskriven och vi åkte hem med sjuktaxi.

Nu hamnade jag inom en annan vårdinrättning: ASIH, som står för Avancerad Sjukvård I Hemmet. Jag blev tilldelad en läkare och därutöver ett trevligt gäng sjuksköterskor som ringde på dörren till vår lilla lägenhet på Södermalm tre gånger i veckan för att titta till mig och ta blodprover. Därutöver fanns min fru hela tiden vid min sida för att stötta, hjälpa till och fixa med allt det praktiska hemma som matlagning och städning. Varje dag tog vi promenader på stadens gator eller i parker på olika håll och hade det rätt trevligt. Det blev kaffe och bulle på stan varje dag. Vi varierade mellan 5-6 favoritställen.

Vid andra besöket från ASIH var jag tvungen att beklaga mig över att cvk:n irriterade huden runt i kring och att det blödde lite vid insticksstället. ”För bara två dagar sedan hade jag inga problem med att göra sit-up:s och armhävningar. Det kan jag inte nu”, beklagade jag mig. ”Nej, sådana övningar får du sluta med genast! Vi brukar rekommendera våra patienter med cvk promenader”, sa sköterskan bestämt och försökte dölja ett litet leende. Jo, jag förstod nog, nu när hon påpekade det, att senor och muskler i halsen spändes av sit-up:s och armhävningar och därmed inte var så bra för cvk:n.

7 dagar efter cellgifterna kom dippen. Just denna dag tittade vi på en fin fotoutställning på Naturhistoriska riksmuseet. Små, små insekter visades upp i jätteformat – ja, flera meter höga bilder och därmed såg man sådant som aldrig kunnat ses förut som fjäll i märkliga former och färger på olika delar av insekternas kroppar. Vi promenerade också i Bergianska trädgården denna vackra oktoberdag. Jag mådde fortfarande bra men värdet för mina vita blodkroppar hade gått ner till noll (0)! ”Jaha, det är väl nu illamåendet kommer”, sa jag. Och risken för infektioner är ju samtidigt som störst vid denna fas i återhämtningen. Men inget av detta inträffade! 

Morgonen därpå vaknade vi upp och tittade på varandra – som vi gjort varje dag hittills – och undrade hur jag mådde. ”Nej, inget illamående än”, sa jag. Och vi gick till Katarina kyrkogård och promenerade runt i solen. Min fru hämtade take-awaykaffe och bulle som hon tog med till kyrkans soldränkta södervägg. Jag var nog lite tröttare än vanligt och promenaderna denna och följande dagar landade på bara mellan 1 och 3 kilometer om dagen. Det blev en hel del läsning i sängen – och ofta en eftermiddagsslummer under en filt. 

Vid ett tillfälle visade sig värdet för blodplättar ligga lite väl lågt. ASIH:s sköterska kom då med en påse trombocyter som skulle förbättra detta värde. Jag fick det i droppform hemma på mitt rum via cvk:n. 

Exakt 5 dagar efter dippen för vita blodkroppar började värdet för dem att stiga igen! Wow! Vi vände oss mot varandra jag och min fru när vi fick provsvaret 8:e oktober. ”Jag blev aldrig dålig”, utropade jag och vi gjorde high five! Pratade med min kontaktsköterska som tyckte jag klarat allt fantastiskt och höll med om att den dagen vita blodkropparna börjar stiga igen – och man därmed får ett kvitto på att de transplanterade stamcellerna gör sitt jobb – är ”som en födelsedag”.

Visst hade jag haft en del smärta i skelettet när stamcellerna kom igång med sitt jobb men det var ju bara ett gott tecken. Därtill hade jag lite feber under ett par nätter strax innan men aldrig något alarmerande som krävde sjukhusvistelse. Kände mig i hyfsat god form och vi tog våra dagliga promenader och jag åt med god aptit. Enda skillnaden mot före stamcellstransplantationen var att jag på min kontaktsköterskas inrådan undvek all alkohol.

Den kunde motverka en av de mediciner jag ordinerats. Men en vecka efter att vita blodkropparna börjat stiga gav hon klartecken så det blev en Erdinger veteöl i samband med bastun hemma i Bohuslän. Nu visade det sig att jag inte upplevde smaken på samma sätt som tidigare så jag kunde till min stora förvåning inte dricka upp de 50 centilitrarna på egen hand (denna smakförändring gick dock över inom en vecka). Under de tre veckorna efter cellgifterna undvek jag också folksamlingar så det blev ingen onsdagsbiljard med kompisarna heller. 

En liten anekdot ifrån den tid som anses vara så besvärlig för patienter som genomgått autolog stamcellstransplantation: Två dagar efter att vita blodkropparna börjat stiga igen satt jag i bilen och fick samtal från en av kontaktsköterskorna. Hon undrade hur jag mådde. ”Jodå, det är bra. Jag kör just idag runt och tittar på musteriutrustning. Har precis varit på Ekerö och kollat”, svarade jag. Och hon bara skrattade! Verkar ha förväntat sig att jag skulle ligga på en säng och må dåligt. ”Men hur har du det med magen, Kenneth?” Och det var ytterligare en fråga som jag bara kunde svara ”bra” på. Visserligen lite lös mage men annars funkade den som en klocka. Och ingen smärta eller obehag i övrigt. Jag sa ”hejdå” till en kontaktsköterska som verkade lite ställd, men absolut glad, över att i telefon möta en så ovanligt välmående nyligen stamcellstransplanterad patient. 

17 dagar efter cellgifterna, 13:e oktober, bedömde ASIH att jag hade så pass stabila värden att man kunde ta bort cvk:n och dra ner besöken till en gång i veckan. Samma dag åkte vi med en fullastad bil, inklusive två jästankar på 240 liter var, ner till Bohuslän för att ta hand om vår cideräppelskörd från de 200 träd vi planterat under senare år. 


 

Cideräppelskörd 24 dagar efter SCT med handskarna på (viktigt som infektionskänslig!)


Jag har därefter lämnat prover till ASIH vid två tillfällen och allt ser bra ut. Väntar nu på att bli utskriven därifrån. 

När jag sitter och skriver det här 6.e november har jag dessutom varit med om den absolut sista fasen inom den behandling jag nu genomgått för mitt multipelt myelom: benmärgsprovet som visar ifall jag har några cancerceller kvar. Det togs av en urskicklig läkare på Huddinge sjukhus igår. Hon förklarade att det inte skulle behövas så mycket benmärg som vid förra tillfället, i maj. Den här gången skulle ingreppet gå betydligt snabbare. Och det gjorde det – nu tog det inte mer än 10–15 sekunder och utan den kraftiga smärta som jag upplevde förra gången. Jag hade varit rätt orolig inför detta prov och nu när det var över kände jag en stor lättnad. Även den här gången körde vi direkt ner till Bohuslän för att kommande helg köra igång mustning av vår första cideräppelskörd att tala om.

Nu är förhoppningen att läkarbesöket på Huddinge 27 november blir den sista läkarkontakten för den här gången och att beskedet är att behandlingen tagit kål på cancercellerna.

Sammantaget har alltså det år som gått varit kroppsligen dramatiskt för mig med bruten lårbenshals och myelombekämpning med mycket starka cellgifter. Den skepticism jag från början hade vad gäller stamcellstransplantation har förbytts i beundran för hela den vårdapparat jag mött och som lyckats hitta rätt medicinering och behandling för just mig. 

Jag har förstått att de individuella skillnaderna är stora såväl vad gäller myelomet som hur, och på vilket sätt, man svarar på behandlingen. Utöver vårdens lyckosamma behandling ser jag det också som att jag haft tur som så lättsamt klarat av en autolog stamcellstransplantation.

Det kan bli så att jag behöver genomgå samma behandling igen om ett par år eller (helst!) längre tid. Då är den inte längre något jag tvekar inför. Och blir det sedan återfall om ytterligare ett par år hoppas jag att den underbara läkarvetenskapen ska ha gjort ännu fler framsteg vad gäller bekämpningen av multipelt myelom. Då kanske det till och med börjar bli tal om immunterapi eller läkemedel som håller nere cancercellerna på en oskadlig nivå utan att ge besvärliga biverkningar.

 

Kenneth Kauppi

Författare och cideräppelodlare 

kenneth.kauppi@telia.com

 

Efter det att texten ovan skrevs fick Kenneth i slutet av november 2019 besked om att benmärgsprovet visat på att en liten mängd cancerceller fanns kvar (vilket också är det vanligaste, ytterst få har 0 efter autolog SCT). Det innebär underhållsbehandling med en lägre dos Revlimid dagligen två år framåt plus skelettstärkande dropp.

Vi önskar Kenneth ett stort lycka till med sin fortsatta behandling! 

 

 
Vid växthuset 41 dagar efter SCT. Bygget fullföljdes i våras m.h.a. dotter Karin och grannen Samuel

Senast uppdaterad 27 juli 2020