Krisbearbetning

Alla reagerar olika på ett cancerbesked. Det är precis lika normalt att få en kraftig reaktion som att knappt reagera alls. De flesta hamnar i chock utan att vara medvetna om det och då reagerar man helt oförutsägbart. Vissa börjar direkt planera, handla och tänka på praktiska lösningar medan andra blir fullkomligt handlingsförlamade. 

FYRA FASER

Man brukar tala om fyra olika faser som vi i kriser, som till exempel vid allvarlig sjukdom, går igenom. Dessa fyra stadier är: 

  • Chock - här är reaktioner som ångest, förvirring och förnekande centrala 
  • Reaktion - känslor som tomhet, oro, sorg, ilska, skuld, ledsenhet och hjälplöshet dominerar medan vanliga symtom är förbjudna tankar och svårigheter att fokusera 
  • Bearbetning - verkligheten börjar sakta men säkert tränga in där känslorna och reaktionerna blir mer funktionellt anpassade 
  • Nyorientering - acceptans av sjukdomen som en del av familjens liv äger rum och osäkerheten om framtiden blir en ny verklighet att ta ställning till 

Faserna ovan beskrivs ofta som om de följer efter varandra i en bestämd ordning, men i verkliga livet svänger man ofta fram och tillbaka mellan de olika stadierna. Den ena fasen tar inte automatiskt vid där den föregående avslutas utan förändringen sker gradvis. Faserna går alltså in i varandra och det är inte ovanligt att man exempelvis hamnar i chock fastän man har börjat bearbeta beskedet. 

Dessutom kan andra faktorer omkullkasta processen. Extrema krav och ökad stress kan leda till en berg-och-dalbana mellan behandling, kris, en lugn period, återfall, behandling, komplikationer, hopp, förtvivlan och så vidare. Andra händelser som i sammanhanget kan kännas triviala men påverkar vår stresströskel avsevärt kan till exempel vara arbetslöshet och krångel med sjukskrivningen. 

 

 

TA HAND OM VARANDRA

Som närstående vill du nog vara stark, finnas där för patienten, ta hand om allt som den inte orkar eller kan handskas med, och inte visa dina känslor för att skona den som just har drabbats. Det är lätt hänt att man bortser från de egna reaktionerna. Det känns inte rätt att lägga ännu en börda på patientens axlar. Däremot behövs ofta länken till vardagen, prat om annat, uppmuntran, sådant som närstående vill och kan bidra med. 

Du vill kanske till en början vara hos den drabbade varje sekund, men det är inte alltid det bästa för hen. Du kan komma att känna dig avvisad och därmed ensam. Försök att så snabbt som möjligt få utlopp för dina egna känslor och tankar också, även du behöver få tid och utrymme att bearbeta beskedet och allt vad det innebär. Det finns ofta någon i personalen som kan ta hand om dig en stund, så som tjänstgörande undersköterska eller sjuksköterska. 

Var inte rädd för att dela med dig av beskedet till andra närstående, vänner och bekanta. Via sociala medier kommer du lätt i kontakt med dina bekanta och vänner om du inte orkar ringa. Du kan skriva av dig och ordna kaotiska känslor och tankar i sammanfattande mail. Alternativt fråga om du kan komma förbi på en fika, en axel att luta dig emot eller få fem minuter via befintliga tjänster som "Facetime". 

Via sociala medier är det också lätt att ha kontakt med den drabbade även om hen kanske inte orkar, vill eller kan ha med dig rent fysiskt i rummet. Många gånger räcker det långt med att skicka en bild på ett hjärta eller dylikt. Den drabbade orkar i såna fall kanske skicka tillbaka ett litet SMS till dig. Det viktigaste är att veta att ni finns där för varandra. 

Slutligen bör man vara särskilt observant när det gäller barn och ungdomar. Små barn kan inte sätta ord på vad de känner. Ungdomar å andra sidan har ofta en tendens att stänga in sig och inte vilja prata. Alla behöver dock stöd, det gäller bara att hitta rätt person och rätt form. Mer information om möjligheter till stöd finns att tillgå under flikarna Psykosocialt stöd samt Tips och råd om stöd

Senast uppdaterad 25 juni 2020