Ett år utan pappa Anders – sorgen, styrkan och musikhyllningen

Pappa Anders var duktig på trummor och Adam och han hade bland annat musiken som ett stort gemensamt intresse. Att Adam också hann spela upp och fick sin hyllningslåt med beröm godkänd av sin pappa, har betytt mycket för Adam. Foto: Privat.

Ett år har nu flutit fram sedan Anders gick ur tiden och Anders fru Maria, tillsammans med Adam och hans syskon, försöker att hitta ett nytt sätt att leva utan Anders. Det har varit ett tungt och omtumlande år för hela familjen, präglat av hopp, förtvivlan och sorg. Den sista tiden med Anders blev särskilt märklig.

Adams mamma Maria berättar om en turbulent tid:
– I maj 2023 började Anders med en ny behandling med bispecifika antikroppar. Resultaten var lovande – hans värden blev helt bra, något som de aldrig varit på över tio år. Men i maj 2024 började han känna sig trött. Några blodvärden började förändras. Vi hade just firat hans
58-årsdag. Anders byggde då på en pergola hemma – ett projekt han ville slutföra – men kroppen orkade inte. Han lade ifrån sig skruvdragaren för att kontakta sjukhuset. Dagen därpå blev han inlagd. Några dagar senare tog han sitt sista andetag i sjukhussängen. För Maria rämnade världen.

När hon kom hem stod skruvdragaren kvar där Anders hade lämnat den.
– I början var det kaos. Jag grät, var helt förtvivlad och försökte förstå vad som hänt, säger Maria med tårar i ögonen. Allt gick så fort. Från att Anders var aktiv till att han gick bort, tog det bara två veckor.

Turbulenta vårdbesök

Maria beskriver ensamheten som svår under det gångna året. Barn och barnbarn finns nära – men de kan såklart inte ersätta honom.

Anders och Maria kämpade tillsammans. Anders med sjukdomen, behandlingarna och biverkningarna – Maria genom att finnas där som stöd.
– Vi levde ett liv i mätvärden. Varje månad provtagning och besked under 11år. Det var tufft, men vi hade ett otroligt fint liv tillsammans trots sjukdom under många år. Man sätter värde på varandra på ett annat sätt, tar inte livet för givet.

Bemötandet från vården har varit varierande, enligt Maria.
– De första åren var röriga. Anders fick sitt besked en sen eftermiddag, via telefon: att han hade myelom. Anders träffade många olika läkare. Remisser försvann, provsvar tappades bort, han fick inte utlovad medicin. Tilliten till sjukvården påverkades starkt. När man får cancer lägger man sitt liv i vårdens händer. Anders ville så gärna lita på vårdpersonalen, men det var ibland svårt.

Han ville att jag skulle vara med på läkarbesöken för att höra vad de sa och ställa frågor som han inte alltid orkade. I synnerhet när man får dåliga besked, då är det inte lätt att förstå, att ta in och våga ställa frågor. Frågorna kommer när man kommer hem. Det är farligt om en patient inte riktigt kan lita på vården, säger Maria Albinsson.
Anders genomgick en autolog stamcellstransplantation, standard vid myelom, men svarade inte tillräckligt bra. Flera behandlingar prövades – utan större resultat. 2015 sa en läkare till slut:
 
– Det finns inget mer vi kan göra. Inga fler behandlingar finns att ge.

Vägrade ge upp

Maria och Anders åkte hem – till barnen – för att förmedla det svåraste av besked. Men de vägrade ge upp. De hade läst om en ny behandling som en forskningsläkare i Lund skrivit om. Vi nämnde det för läkarna på Anders sjukhus som inte kände till behandlingen – och ville inte undersöka detta vidare.

– Jag kontaktade då själv forskningsläkaren i Lund som gärna vill träffa Anders. Två dagar senare var vi där för en second opinion. Anders påbörjade strax därefter den nya behandlingen som gav bra resultat. Tack vare forskningen levde Anders ytterligare åtta år. Tänk om vi hade accepterat beskedet 2015?! reflekterar Maria Albinsson.

En forskningsläkare på ett närliggande sjukhus blev sedan hans ansvarige läkare – med ett helt annat upplägg än tidigare.
– Han var engagerad, kunnig, tillgänglig – och gav hopp. Det betyder så mycket. Både för patienten och för oss anhöriga, att inge hopp så länge det finns hopp att ge.

Anders arbetade under större delen av sin sjukdomstid. Han var ansvarig för fiberutbyggnad i kommunen. Han renoverade huset, cyklade mountainbike och deltog i Cykelvasan trots pågående behandlingar. Vandringar har också varit ett stort intresse och vi har gått många vandringsleder tillsammans säger Maria.

– Det var klart att oron alltid fanns där – om behandlingen skulle sluta fungera, skulle det då finnas någon mer behandling att få då? Anders var infektionskänslig och drabbades flera gånger av lunginflammation, sepsis, olika komplikationer men Anders hade en otrolig livsglädje. Han gav aldrig upp, säger Maria.

Skrev klart "Pappa" i bilen

Anders blev sjuk 2013. Sonen Adam var då mitt i tonåren.
– Det var svårt att förstå. Men pappa var så positiv. Han kom alltid tillbaka. Innerst inne trodde jag att det skulle ordna sig. Men det gjorde det ju inte, säger Adam, med sänkt blick.

Anders var trummis, han och Adam delade ett starkt musikintresse. Adam jobbar idag som musikproducent. När Anders låg på sjukhuset under de sista dagarna ville Adam göra något fint för sin pappa.
– Jag ringde min vän Jonas och sa att jag ville skriva en låt till pappa. Jag satt utanför sjukhuset i bilen. Vi skrev klart låten nästan direkt.

Jonas spelade snabbt in den i sin studio, och Adam hann spela upp låten – Pappa – för sin pappa i sjukhussängen.
– Det kändes starkt. Att få visa honom det innan han gick bort betyder mycket.

Låten släpptes på Spotify den 27 juni, samma dag som Anders begravning. Varje uppspelning genererar intäkter som oavkortat går till Blodcancerfonden.
Adam tog kontakt med Blodcancerförbundet, där Anders varit medlem och läst medlemstidningen Haema. Förbundet stöttar forskningsprojekt och utbildning av vårdpersonal. De välkomnade Adams initiativ med öppna armar.

Låten är en finstämd, akustisk hyllning till en pappa som betytt allt.
 

Om vårdens brist på närståendeomsorg

Något både mamma Maria och sonen Adam tänker på såhär i efterhand, är bristen på vårdens omtanke om dem som anhöriga.
– Varken jag, Adam eller syskonen fick under dessa 11 år något stöd eller erbjudande om samtalsstöd. -Det var få gånger någon undrade hur vi anhöriga mådde och vi fick hela tiden själva hantera alla tuffa besked.
Anders frågade vid något tillfälle i början av sin sjukdomstid om barnen kunde få något stöd. Då fick vi till svar: ”Det där klarade ni bäst själva” Men det är inte så lätt att hantera allt i familjen utan stöd. Att vara under tuffa behandlingar och samtidigt vara stöd för barnen och varandra som par.
Det är alltså nästan ett år sedan Anders dog och nu försöker familjen gå vidare genom sorgeprocessen, hur svårt det än känns.
– Jag har tagit det väldigt lugnt den här tiden och faktiskt tagit en paus i min musikproduktion, säger Adam. Men nu har jag börjat känna att det skulle vara bra att börja jobba med musiken igen och det har jag faktiskt också gjort. Det känns skönt och jag känner att min energi kommer tillbaka genom det.
Maria är arbetsledare inom personlig assistans och har arbetat så mycket hon orkat det senaste året.
– Jag har känt hur otroligt stressad jag blivit av alla år med oro, något som kommit i kapp mig nu. Jag gillar att pyssla i trädgården, men nu är jag där ensam. Ibland tror jag fortfarande att Anders ska dyka upp i sina snickarbyxor.

Vänner färdigställde Anders pergola

Pergolan han började bygga är nu färdig – med hjälp av vänner.
– Han sa till mig de sista dagarna: ”Ta hjälp, så pergolan blir klar.” Det känns fint att den står där nu.

I sin mobil hade Anders antecknat vandringsleder de planerat gå tillsammans.
– ”Gå dem för mig,” sa han till mig, två dagar innan han dog. Några har jag redan gått, och fler ska jag gå i sommar. Det har blivit en del av sorgeprocessen – att gå ”med Anders”.

Maria har under året träffat andra kvinnor som mist sina män. De har träffats genom föreningen VIMIL – Vi som mist någon mitt i livet.
– De mötena har betytt enormt mycket. Man förstår varandra. Många andra runt omkring förstår inte hur stark sorgen är, hur ont sorg gör, hur mycket man saknar den man älskar.

Håkan Sjunnesson

Maria Albinsson bor kvar i det fina huset utanför Tibro i Västra Götaland, som hon och hennes man Anders skapat. Sonen Adam har fortsatt bott hemma det senaste året och han har åter börjat skapa musik i studion som han har tillgång till i närheten. Foto: Håkan Sjunnesson

Lyssna på Adams fina låt "Pappa" 

Här hittar du Adams låt "Pappa" på Spotify, som han producerat i projektet Atmosfär:

https://open.spotify.com/track/6oHZYJdNPWSFnOjigxUc78

https://music.apple.com/se/song/pappa/1753129144